Man har ju hört talas om att idrottsarrangemang ofta kräver massiva polisinsatser. Om supportrar som hatar varandra och vill slåss. Om bråk, fylla, fula gester, rasistiska, sexistiska och homofoba påhopp. Jag har undersökt det hela på plats.
Jag ser inte ofta på idrott på teve och ännu mera sällan live, Men i helgen tittade jag på och plåtade på Ironman i Kalmar. Stan full av supportrar, några svalkade sig med en bira i solen på någon uteservering, men alla var glada och trevliga. Alla uppförde sig civiliserat.
Jag mötte också ett antal tävlande, som rimligen måste ha varit trötta över vett och sans, men de flesta hälsade glatt, kostade på sig ett leeende eller en ”tummen upp”. De hade säkert besvikelser att hantera, vädret var jävligt, de låg kanske inte så bra till utifrån planer, mål eller klubbkompisar de tävlade mot, men de lät inte detta gå ut över publik eller funktionärer. Budskapet Race with a smile verkar verkligen ha tagits på allvar.
I andra sporter försöker man fälla eller tackla sina motståndare för att vålla smärta och ibland i förhoppningen att en ”farlig” motståndare ska bli skadad och behöva bytas ut. Då och då förekommer regelrätt misshandel. Sånt är ibland helt enligt reglerna, annars passar man på när domaren tittar bort.
Här är största problemet att någon kan få otillbörlig nytta av luftdraget bakom en medtävlare under cyklingen. Domarna uppmanades hålla noga koll på avstånden mellan de tävlande. Någon kanske också kan tänkas komma för nära en medtävlares fötter när det är trångt under simningen, men det var garanterat inte meningen.
Ska mina skattepengar gå till idrott, så skulle jag föredra att de går till idrotter där man uppträder trevligt och sansat både på plan och läktare. Idrotter där hat och bråk hör till kulturen kan gärna vara utan mitt stöd.
Press Enter News Agency 