Fotografin och den digitala klyftan

— Jo, jag höll på rätt mycket med foto förr. Framkallade film, hade förstoringsapparat och såg bilderna växa fram i framkallningsskålarna, det var jätteroligt. Sen kom det digitala, då la jag av.

Ungefär sǻ sa flera till mig när jag stod i ett köpcentrum och visade bilder och höll kortare fotokurser för folk jag lyckades locka att stanna en stund.

Utställning och fotokurs mitt i köpcentret. Här innan det hunnit komma någon publik.

Det finns en massa klyftor i samhället. Mellan rika och fattiga, mellan stad och land, mellan män och kvinnor och så vidare. Det påstås allmänt att klyftorna ökar. Det finns ytterligare en klyfta mellan oss som blivit hyggligt kompisar med den digitala tekniken och de som fortfarande tycker att det är främmande och skrämmande att använda datorer, smarta mobiltelefoner, appar, molntjänster och allt vad det nu heter.

I stort sett är det en åldersklyfta men jag är själv över sextio men har i alla fall nästan fyrtio år levt med det digitala. Å andra sidan möter jag ibland ungdomar som inte riktigt fattat grejen med det digitala  och känner sig alienerade. Samtidigt har jag mött rätt många som varit betydligt äldre än jag men som varit intresserade och kunniga när det gäller datorer.

Jag tycker lite synd om de här som helt i onödan tappat ett språk och en kreativ och meningsfylld hobby. I onödan både för att steget över till det digitala inte handlar om raketvetenskap direkt och för att det fortfarande finns film, fotopapper, framkallare och allt det andra att köpa, även om det kanske försvunnit från de närmaste inköpsställena.

Jag märkte den här klyftan när jag höll på med något slags fotocirkel också. Jag kallar det inte studiecirkel och vill inte binda mig vid en studieplan och tio träffar utan kallar det Fotografiskt Café.
Första kvällen pratade jag grundläggande (och rätt avancerade) fototips och bjöd på fika. Allt var gott och väl tills jag bad gubbarna ta med tre bilder på ett givet tema på ett USB-minne nästa gång. Då såg jag att de svartnade i synen. Själva grejen att välja ut tre bilder från minneskortet och kopiera till ett USB-minne var oöverstiglig. Naturligtvis gav det ämnet till nästa träff — jag är inte låst av någon studieplan eller kursbok.

Samtidigt på en galax långt långt borta, om än i Sverige just nu, börjar analogfoto bli hippt. Unga människor, några känner jag närmare och vet att de är synnerligen digitalt kompetenta, börjar köpa begagnade analoga kameror, framkalla film och blaska i mörkrum. Detta i en omfattning som gör att det är lönsamt att tillverka och sälja film, framkallare, fotopapper, skålar, termometrar och allt annat man kan behöva. Många håller på med stor- och mellanformat, något som redan kändes lite udda, långsamt och gammaldags redan på sjuttiotalet.

Jag tror det har att göra med att det långsamma och hantverksmässiga börjar bli uppskattat igen. Folk gör långkok, brygger öl, hyvlar, täljer, stickar och virkar så det står härliga till. Kanske behöver man någonting långsamt, handfast och konkret här och nu i en värld där man annars behöver vara mer snabbfotad, global och virtuell?

Själv står jag med ett ben i vardera lägret. Mest fotar jag digitalt, men sticker emellan med att fotografera med en riktig kamera ibland. Detta både för att resultatet kan bli rätt olika och för att det händer något i huvudet när man sätter i en rulle med tolv bilder i kameran jämfört med när man har ett minneskort som kan ta flera hundra bilder och sen har en näve till med såna minneskort i väskan. Sen känns och låter de analoga kamerorna bättre. Bara en sån sak.

Ett vanligt påstående är att fotografi blev enklare när det blev digitalt. Jag tror det är en myt. Bruksanvisningarna har i alla fall svällt, från runt femtio sidor på sjuttiotalet till runt femhundra nu. Då hann bruksanvisningen på sjuttiotalskameran förklara en vad bländaren och slutartiden har för kreativa effekter. Det borde man kanske inte behöva förklara för köparen av ett proffsverktyg, men man hade väl några sidor att fylla ut. Det handlar nog mycket om vad man i programvarusammanhang brukar kalla ”creeping featurism”, det vill säga man lägger till en massa finesser som ser snygga ut i reklamen, men som i praktiken ingen eller mycket få använder.

Har du själv till exempel orkat ställa klockan på mikrovågsugnen, eller står den och blinkar 00:00? Ingen har nog bett om att ha klockeländet där utan den finns där mest av klåfingrighet och för att det ändå inte kostar nåt extra.

Det jag mest pratade om där i köpcentret var Tolv tips för bättre bilder och det var samma ”snack” som jag använde första gången på Fotografiskt Café. Det roliga är att de där tipsen funkar lika bra om du plåtar med film eller digitalt och lika bra om du använder mobilen, om du har en enkel instegskamera eller om su köpt en proffskamera som kostar som största volvon med extra allt.

Några som hade något mer avancerat än mobilen fick höra Strunta i bruksanvisningen, som förklarar de tre inställningar man måste förstå för att få ut det mesta av sin investering.

Det är kul, kreativt och lärorikt att fotografera och att göra färdigt bilder. Vi behöver inga klyftor mellan dem som väljer att plåta med mobilen och fixa bilderna i någon app, de som har digitalkamera och fixar bilder i datorn eller mellan dem som ”skjuter” analogt med film och mörkrum. Det är egentligen samma grej. Du väljer vilken eller vilka vägar du vill ta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s