Vårt behov av orv

Hembygdsrörelsen gör en viktig insats för att bevara delar av vårt kulturarv. Nu vill ett nytt parti, du vet det där, som i huvudsak består av missanpassade, extremistiska danskar, ge hembygdsrörelsen kraftigt utökade resurser, men hembygdsrörelsen själv är förståeligt nog inte så entusiastisk.

Själv är jag medlem i den lokala hembygdsföreningen och var tillfrågad om en styrelsepost men var tvungen att tacka nej eftersom jag just nu prioriterar andra uppdrag. En annan gång kanske, men då kommer jag nog att vilja förändra en hel del.

På något sätt är de flesta hembygdsgårdar väldigt lika varandra. De speglar någon slags myt om Emil i Lönneberga snarare än den verkliga lokala  historiska utvecklingen. Över allt är det räfsor, röda stugor och orv¹ i långa banor. Inget fel i det, men det blir lite ensidigt, rent av enögt.

Hembygdsstugan

Den by jag lever i har exempelvis ett pensionat som hyst stora delar av den svenska konstnärseliten när konstnärerna på grund av krig och elände inte kunde ge sig ner till Frankrike för att måla. Järnvägen kom till byn och försvann igen. Sockerbolaget köpte upp de flesta bondgårdarna i byn via bulvaner — en sydlig variant av baggböleri. Vidare förälskade sig en av Sveriges främsta möbelformgivare i byn och dess tomma gårdar och anlade en skola här. En skola som lever vidare och attraherar elever ända från Japan. Men besöker man hembygdsgården får man lätt intrycket av att byn är som vilken bondby som helst.

Det är kul , intressant och viktigt att se gamla saker och öka sin förståelse för gamla tider, men saker blir gamla rätt fort numera. Orv och röda stugor är okej, men…Vem visar det uppväxande släktet stencilapparater och telefoner utan knappar? Vem visar industrier och tidiga datorer? Vem visar mobiltelefoner som fick släpas över axeln? Bondesamhällets artefakter ska givetvis bevaras och visas upp, men så även industrialisering, bensinmackar, folkrörelser, eternithus, hantverk, fabriksnedläggningar, tjänstesektor och mycket annat.

Hembygden är inte likadan överallt och den är inte statisk. Den är olika och den förändras ständigt. Vi har så många olika sorters kulturarv. Lite mer av detta skulle jag vilja se.

Dessutom, hellre än att titta på rader av orv vill jag lära mig slå med lie, att slipa den och gärna att snickra ett eget orv. Ett levande kulturarv som förs vidare från generation till generation.

Se även: http://dagensarena.se/ledare/sds-syn-pa-kultur-ar-inte-bara-deras/

——–

¹ orv, äldre, huvudsakligen dialektalt ord för skaftet på en lie. Det finns en rad lokalt särpräglade skafttyper, såsom stjärtorv, hålorv och skarvorv. Se även lie.

Källa: NE

——–

Läs även andra bloggares åsikter om Orv, sverigedemokraterna, hembygd, hembygdsrörelsen, kultur, historia, kulturarv