Om värdet av att kunna göra

Det finns ett egenvärde i att kunna göra saker själv  med sina händer, det gör någonting med självkänslan att kunna snickra någonting man behöver, att kunna borra ett hål för att skruva upp någonting på väggen. Att kunna spackla, måla och tapetsera. Att kunna lägga upp ett par byxor och fålla en gardin.

ND3_7633.jpg

Det handlar inte nödvändigtvis alltid om pengar. Det är billigt att köpa nytt och med ROT och RUT är det ofta överkomligt att ta hjälp, men då har man ju inte gjort det själv. Det där insåg man tidigt i livsmedelsindustrin. Mix-kakor som man bara blandade med vatten och stoppade in i ugnen sålde dåligt, men skulle man blanda i ett ägg också, så upplevde sig konsumenten mer delaktig och kunde skryta lite över sina egna insatser och inhösta en aning beröm, man kan ana lite av samma marknadsföringstrick bakom IKEAs framgångar.

Slöjdämnet i skolan står under attack och naturligtvis är det mycket vi vill ha in i läroplanerna idag, samtidigt som det tydligen är svårt att rekrytera slöjdlärare. Man kan väl anta att det beror på att människor som kan göra har fler och ofta mer välbetalda alternativ än att undervisa.

Ändå är kanske slöjden kanske i någon mening det mest centrala ämnet i den mening att den har kopplingar till nästan alla andra ämnen och detta dessutom på ett tillämpat och handfast sätt.

Slöjd är praktisk matematik, där det gäller att mäta längder och vinklar, beräkna materialåtgång, vikter , volymer och kostnader.

Det är naturvetenskap i det att materialen är av biologiskt eller kemiskt ursprung och har egenskaper därefter liksom konsekvenser för arbetsmiljö och natur. Inte sällan måste man vid utformningen av sina alster ta hänsyn till de fysikaliska lagarna för att få resultatet att bli till belåtenhet.
Kopplingen till teknik är än mer uppenbar, man lär sig använda handverktyg och maskiner liksom att underhålla dessa liksom man kan resonera om olika metoder att sammanfoga trä, metall, plast och textila material.

Naturligtvis finns det en stor del estetik i slöjdandet, men vad är felet i det i en tid när formgivningen blir allt viktigare för en produkts framgång på marknaden. Hur hade det gått för Apple om de hade gjort fula datorer och telefoner i taffliga förpackningar? Nå, vi kan väl se Nokia och Ericsson som facit.

Hur skulle det gå för IKEA och HM om de inte kunde rekrytera duktiga designers och hade vi haft alla nya framgångsrika modeföretag om vi inte haft folk med kunskaper om textil och formgivning?

Vi kan fortsätta med slöjdens kopplingar till kultur och historia liksom naturligtvis till andra estetiska ämnen.

Någon gång kan den här debatten slå över i en kamp mellan teori och praktik, kanske rent av med tongångar av klasskampsretorik, men jag vill inte gärna se den här frågan utifrån det perspektivet. snarare handlar det om två vägar att förstå världen och forma den, som kompletterar varandra. Att kunna göra kräver både händer och hjärna, att bara konsumera kräver ingendera.

Jag vill för övrigt slå ett slag för också ett annat ämne, som också handlar om att kunna göra, nämligen programmering. Vi får akta oss också i den digitala världen för att bara tanklöst konsumera.

Sen vill vissa se slöjdande och annat estetiskt eller kulturellt som mest en fritidsysselsättning och förutsätter att på jobbet ägnar vi oss alla åt ekonomi och ingenjörskonst. Jag har tre svar på det. Jag jobbar själv i en akademisk miljö, men min förmåga att kunna göra är mycket efterfrågad där. Bland alla teorier och stora tankar behövs det folk som kan få saker att fungera också.

Samtidigt som vi blivit rikare och fysiskt friskare är det allt fler som mår skit, är sönderstresssade och inte ser sammanhang och mening i livet. Där tror jag en meningsfull fritid, som inte bara handlar om att konsumera kan vara viktigt, rent av livsavgörande, för många.

Till sist vill jag påminna om formgivningens betydelse på marknaden och det svenska modeundret (liksom det svenska musikundret om vi nu ser till estetiska ämnen i stort).

Jag vill se den här frågan utifrån ett perspektiv till och det är utifrån att vårt samhälle tycks bli allt mer bräckligt och sårbart. Minsta väder och vi står handfallna. Mobilen tystnar, vi kan inte googla och våra ”två hål i väggen” blir kraftlösa. Människor som kan göra blir inte lika handfallna. Vi tänder en brasa, plockar fram stearinljusen och ger oss kanske ut med såg, yxa och spade och ser om det är någon som behöver hjälp, om det finns något att uträtta.

Samma sak med andra händelser som kan verka skrämmande och främmande. Människor som kan göra behöver inte bli förlamade av rädsla som övergår i hat. De har två händer och ett huvud fullt av erfarenheter och metoder och ställer dem till förfogande för att göra det bästa av situationen.

Nåväl, vårt samhälles sårbarhet och vår rädsla för det vi inte är vana vid måste angripas också över individnivån, men det får jag utveckla någon annan gång.

http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/hur-manga-smorknivar-tal-sverige/

http://www.aftonbladet.se/kultur/article22059368.ab

http://www.st.nu/kultur/jag-behaller-min-yxa-och-min-vedpanna-for-jag-tror-att-de-har-fel-katarina-ostholm-om-varfor-hantverk-behovs-i-skolan

Annonser
Postat i Okategoriserade