Byxorna som ger nya ögon

Ofta plåtar jag rätt vanliga grejor. Som idag, blåsippor och vitsippor. Alla, i alla fall i våra trakter, har sett dem, så vad är i så fall vitsen med att plåta dem över huvud taget? Vad är det mina bilder har att erbjuda? Vad är deras USP, som försäljaren skulle säga?

Okej, de flesta ser sipporna så här:

ND3_1945

Det är ju jättetrevligt att se dem igen och så där, men lite avslaget, som en pilsner som stått upphälld i solvärmen en timme. Jag vill se, och visa mina sippor annorlunda.

ND3_1905_01

Det kräver oömma kläder och att man är beredd att offra lite av sin bekvämlighet och värdighet. Man måste närmare och ner på blommornas nivå, eller gärna under.
ND3_1918_03

Nu måste man inte alltid vara sådär toknära, man kan prova olika avstånd, vinklar och perspektiv, det gör att också väldigt enkla och vanliga motiv kan ge upphov till många väldigt olika bilder.

ND3_1856

Man kan också variera efterbehandlingen, som vitsipporna, som jag tyckte funkade bättre i svartvitt.

Jag kunde göra en lång utläggning här om objektiv, mellanringar, kamerahus, bländare och exponeringstider, men det är finlir och sånt som tål att var och en experimenterar och finner sin egen väg. Jag letar mig fram fortfarande.

Hemligheten bakom mina blombilder är ett par byxor. Du vet såna där som snickare och andra hantverkare brukar ha, med skumplastkuddar vid knäna. Sen kan du skjuta med den kamera du råkar ha. Också mobilen har sina fördelar när det gäller den här sortens bilder. Ut och plåta, men var inte rädd för att smutsa ner dig!

Postat i Okategoriserade