Bilderna och kärleken

Vi diskuterade häromdagen hur man skiljer en halvtaskig ”vardagsbild” från en mer genomarbetad bild, som kan vara värd att visas upp, kritiseras och diskuteras i någon av nätets fotogrupper. Om det, som det ofta påstås, måste finnas en tanke bakom bilden och om en sådan i så fall verkligen syns på bildens kvalitet.

Någon sa då någonting i stil med att om motivet är viktigare än bilden, så är bilden någor att bara visa för den närmaste kretsen. Är däremot bilden viktigare än motivet, så är bilden värd att visas upp mer publikt.

Det låter ju bra, men låt oss göra ett tankeexperiment: Antag att du fotar ditt barn. Antag att bilden är så nydanande och konstnärlig att du genast får priser, stipendier och guldkantade sponsorkontrakt och erbjuds ett välavlönat fotojobb där du kan plocka ut vilken fotoutrustning du vill, resa vart du vill och plåta precis vad du vill. Är inte barnet betydligt viktigare än bilden i alla fall? I så fall är bilden i alla fall för dålig om man följer regeln ovan. Nå, det var förstås bara ett tankeexperiment, förstås.

IMG_0078
Motivet viktigare än bilden

Om vi sedan tar det där med alla människors lika värde på fullt allvar får vi väl konstatera att vi i så fall inte kan visa bilder på några människor över huvud taget oavsett om vi känner dem eller inte. Jag som jobbar på att få in fler människor i mina bilder …

Jag skulle å andra sidan kunna plåta ett höstlöv i stället. Bilden behöver inte vara särskilt bra eller konstnärlig. Några ”gilla” skulle den säkert kunna rendera på Facebook och Instagram, vilket är mer än vad själva lövet skulle ge. Då har alltså bilden passerat kriteriet ovan och är godkänd. Det skulle bli alldeles för många höstlöv och cigarettfimpar på bilderna om man gör det till en regel. Vad kan man mer plåta? Hundskit?

ND3_8847
Bilden viktigare än motivet

Ändå närmar vi oss kanske någonting. Vi har ju gärna weak spots för någon vi älskar, eller kanske bara är lite förtjusta i på avstånd. Sak samma, i viss mån, med våra husdjur och kära ägodelar. Vi kan själva känna glädje och kärlek när vi ser dem, också på bild, och även om bilden är erbarmeligt dålig.

Just såna bilder glider gärna förbi självkritiken lite för lätt. Vi får försöka se bilden lite utifrån, med någon annans ögon. Är den skarp, välkomponerad, och väl ”framkallad” i datorn? Och framför allt, säger den något till den som inte känner personen på bilden? Skulle du vara lika nöjd med bilden om det varit grannens odrägliga ungar du plåtat?

Någon fotogruppsledare gick helt ”bananas” och räknade upp långa rader av förbjudna motiv, men jag vet inte om bilderna blev bättre för det, men stämningen i gruppen blev definitivt INTE bättre.  Naturligtvis ger inte vissa motiv automatiskt bra eller dåliga bilder. En del motiv är för all del lite ”slitna”. Proffs och amatörer har tagit bilder på samma sak i hundra år, men det hindrar inte att det fortfarande går att ta bra bilder av dem.

Men sen är väl de här fotogrupperna till just för att man ska lära sig. De som redan är fullblodsproffs lägger nog sin tid på att göra bilder och pitcha nya bildidéer, på att föreläsa runt sin senaste fotobok eller på att hänga sina bilder på något fancy galleri i New York eller något sådant. Är det inte just i en fotogrupp någonstans på nätet man måste få testa om ens bilder håller för en större publik. Var och en utifrån sina förutsättningar.

Samma gruppledare som förbjöd en massa motiv förbjöd också bilder tagna med mobil och kastade ut dem som tagit bilderna. Jag har både mobil och en proffssystemkamera och det går att ta skitbilder med båda, liksom det går att ta riktigt bra bilder med dem.  Det finns förstås skillnader som motiverar de extra kilona och kronorna, men en bra bild är en bra bild oavsett verktyg.

Jag tror i alla fall inte man kan styra upp bildkvalitet med regler, då hade japanerna redan försett oss med kameror där alla dessa regler är inprogrammerade redan från början, så att kameran kommer hem med fantastisk bilder utan att du behöver titta i sökaren eller trycka på någon avtryckare.

För mig handlar foto om känsla mer än om regler (fast jag är lite hung up på tredjedelsregeln, det får jag erkänna). Jag kan bemöta många ”perfekta” bilder med att gäspa käkarna ur led, samtidigt som jag kan gilla en suddig bild med lite knasig exponering bara för att fotografen har hittat en ny, rolig vinkel.

Samtidigt är det svårt att prata om känslan som bilden förmedlar, det blir gärna i stället att man funderar över något hårstrå som ligger fel eller om man kanske borde ha öppnat upp bländaren ett steg eller två. Men jag ska försöka nästa gång någon frågar efter bildkritik. Blir jag glad, ledsen, betänksam eller arg. Vad tror jag hände innan bilden togs och vad kommer att hända efteråt?