”Det måste vara en tanke bakom bilden” — men vad är det?

Det står ofta i olika fotogrupper att det måste finnas ”en tanke bakom bilder” man visar. Det låter ju bra, men utan någon tanke blir det ju ingen bild.

Det man menar är säkert att man vill slippa de här vanliga snabbplåtade bilderna på kompisarna, katten, bebisen, lunchmaten eller sommarstugan som är lite för triviala och ofta tekniskt rätt undermåliga. Men skulle det saknas en tanke bakom de bilderna? Knappast!

Visst finns det helt tanklösa bilder. De brukar för mig ofta vara suddiga bilder av mina skor. Kameran är på och något råkar komma åt avtryckaren. Det kan ibland bli hela bildserier om jag råkar ha nio bilder per sekund inställt. Men annars?

Alla är ju inte lika tränade i att tänka fotografiskt. Jag jobbar på det, men jag är inte säker på vad som leder framåt. Djupsinniga teorier om bildsemiotik? Jo, jag har några akademiska poäng, men plåtar jag bättre för det? Jag tror snarare det handlar om träning, precis som i fotboll eller gitarrspel. De där tiotusen timmarna ni vet. Ta bilder, redigera bilder, titta på bilder och prata om bilder. Men också nybörjarbilderna ligger det säkert en tanke bakom, bara inte lika slipad. Det behöver ju inte vara en mindre prestation för en förstaklassare att addera två och tre än för en matematiker att lösa en andragradsekvation.

Jag bär nästan alltid på minst en kamera. Redan där finns en tanke. Att inte i onödan missa några ögonblick. Många gör likadant, i synnerhet sedan mobiltelefonerna förseddas med inbyggd kamera. Sen håller jag ögonen öppna efter ljus och motiv. Ständigt denna tanke på om någonting i omgivningen kan bli en bild.

Ibland, åker jag till speciellt ställe för att plåta. Laddar batterier, formaterar minneskort och väljer vad jag ska ta med mig. Stativ? Trådutlösare? Tele? Macro? Reservhus? Kanske sticker jag dit innan och rekognoserar, tar några provbilder … Men syns det i bilden? Jag kunde ju lika gärna bara ha råkat hamna där.

Samtidigt, när jag väl är igång och plåtar går det ofta på autopilot. Utan någon alltför medveten tanke letar jag vinklar, utsnitt, ögonblick och plåtar på — blir det då en tanke bakom bilden? Ser, fokuserar, exponerar, ser, fokuserar och exponerar. Skulle det å andra sidan blivit några bilder om jag grubblat över ”diskursiv praktik” och annat som facklitteraturen teoretiserar om?

ND3_6632

Ibland får man plåta med sin mentala autopilot. Tänka får man göra en annan gång.

Lite mer tankfullt plåtande blir det för all del när jag tagit fram den gamla analoga hasselbladaren. Det är tolv bilder på rullen, så det gäller att snåla lite på bilderna. Ingen automatik finns det heller, inte ens en inbyggd ljusmätare, så det gäller att vara noga. Den kameran ber också om stativ och trådutlösare. Men det är knappast någon kamera för action och snabbrörliga motiv.

img079

Andra tillfällen ger utrymme för mer funderande innan man ”skjuter”.

Ibland händer det efteråt att jag märker att jag glömt att tänka på något. Kanske är det bara något fult i något av bildens hörn, när jag fokuserat på att fånga huvudmotivet mer centralt. Ibland spökar någon inställnig från en tidigare fotosession. Kanske fel ISO eller en exponeringskompensation. Såna bilder visar jag sällan, men ibland går de att rädda hyggligt och har man inga andra bilder så får de duga. Men skulle det saknas tanke bara för att jag missat att tänka på en liten detalj?

Väl hemma vid datorn har jag ofta många bilder att välja bland. Själva urvalet går ofta snabbt, även om minneskortet är knökfullt, men ibland blir det än vända till och ytterligare än innan jag hittat de bilder jag vill visa. Är valet en tanke? Knappast på samma sätt som när man formulerar en komplicerad text eller löser en ekvation. Bilder handlar ju om känslor och känns det rätt så funkar det. I alla fall för mig.

Sen brukar jag ofta skruva lite på bilderna lite i datorn. Oftast bara lite lätt. Lite beskärning, kanske vitbalans, kanske justera exponeringen en aning och så dra lite i kurvan. Blir det en tanke bakom bilden för det? Kanske inte, men lite snyggare blir den förhoppningsvis att titta på.

En tekniskt fulländad, skarp, välkomponerad och vacker bild kan vara rätt tråkig. Den behöver ju för den sakens skull inte berätta någonting, få mig som betraktare att tänka eller känna något. Är det såna bilder ni vill se?

Faktiskt ligger det större berättarglädje i många av nybörjarnas ”vardagsbilder”. Kanske säger de också mer om vår tid än de där bilderna där fotografen försökt låtsas att hen är Ansel Adams eller Henri Cartier-Bresson. Stora fotohjältar, men de berättade om sin tid. Vi har vår tid att avbilda, berätta om.

Sen tror jag att man lär så länge man har elever. Släpp loss nybörjarna, men ge dem kritik och uppmuntran. Utmana dig själv! Hur tar man den bästa selfien? Hur gör man en riktigt bra bild av en halväten Big Mac med sladdriga pommes? Kunde Irvin Penn ställa ut platinotypier av fimpar ur rännstenen så.

ND3_8073

Du kan säkert ta en bättre selfie

Tekniskt perfekta bilder är sällan en utmaning. Inte heller att trycka in motivet efter tredjedelsregeln. Men att ta bilder som får betraktaren att tänka och känna, det är utmaningen.