Exponeringen, kompromisserna och japanerna

Vi var inne på det där med bländare och slutartid. De påverkar skärpedjup och rörelseroskärpa, men de reglerar också att lagom mycket ljus kommer in till den ljuskänsliga kretsen inne i kameran; att bilden blir rätt exponerad.

DSCF7207_modified DSCF7208_modified

Bländare 11 respektive bländare 2.8. Jämför bakgrunderna.

Det blir bara en vettig bild om lagom mycket ljus släpps in, men sensorn bryr sig inte om ifall du ändrar bländare eller slutartid för att fixa rätt mängd ljus. Om till exempel 1/125 s och bländare 8 ger rätt ljusmängd funkar också  exempelvis 1/250 och bländare 5.6 och 1/500 och bländare 4.

_DSC2020

Lång tid gör att man ser att händer och stråke rör sig, men gör det också knepigt att hålla kameran stilla. 1/15 s.

Nu är det ju den årstiden då man snarare hamnar på 1/30 och bländare 2.8 och då blir i praktiken valmöjligheterna ofta rätt begränsade. Redan 1/30s är en lite väl lång exponeringstid om man inte har stativ. Har du ett riktigt ljusstarkt objektiv har du kanske ett bländarsteg till, eller så, men full glugg brukar straffa sig. Ständigt dessa kompromisser!

Förr när man plåtade med film, nåja rätt många gör det fortfarande, gick det att byta till en ljuskänsligare, snabbare, film och var man riktigt illa ute kunde man underexponera filmen och sen framkalla den lite varmare eller längre tid. Man snackade om att ”pressa” filmen. Petiga fotografer valde lågkänslig film och höll sig för goda för att pressa, allt för att få maximal kvalitet på bilderna. Andra lärde sig uppskatta de där korniga bilderna man fick med pressad Tri-X.

I digitala kameror finns ingen film att byta och sensorn sitter där den sitter. Däremot finns det något som heter ISO som du antingen ställer in själv eller låter japanerna sköta, alltså jag menar kamerans automatik. Att ändra på det där ISO-värdet är lite som att stoppa i ljuskänsligare film och vid behov pressa den. Fördelen är att du kan ändra från bild till bild. Problemet är dock att även här blir bildkvaliten lidande av den ökade känsligheten, tyvärr på ett mindre charmigt sätt.

För att förstå lite av vad som händer kan du tänka tillbaka på en gammal rörradio där du rattat in någon avlägsen, knappt hörbar radiostation, som spelar din favoritmusik. Stationen var som sagt knappt hörbar, så du vrider upp volymen ordentligt, det betyder inte att det låter jättemycket bättre, för förstärkaren i radion förstärker störningar och knaster lika bra som den förstärker musiken, så det krävs rätt mycket god vilja för att njuta av musiken bakom allt bruset.

_DSC2052

Brus vid ca 6400 (detalj ur bild, utan brusreducering i efterbehandlingen)

Vad du gör i kameran när du drar upp ISO-talet är i princip att ”dra upp volymen” det vill säga att du med förstärkning gör den knappt skönjbara bilden, som sensorn fångat, ljusare. Problemet är även här att även bruset förstärks på samma gång och bruset visar sig ofta i form av sämre färger, felfärgade prickar osv. Det här kan vara lite olika från kameramodell till kameramodell, så det kan vara värt att experimentera lite. Likaså kan det här vara en faktor att väga in den dag du tänker byta kamera. En del kameror påstås klara väldigt höga ISO-tal utan menlig inverkan på bilden, men smakar det så kostar det.

Nu var det ju det här med kompromisser. Ofta kanske du är beredd att ta lite brus för att över huvud taget komma hem med en bild. Ska du bara lägga upp bilden på Facebook är det kanske ändå ingen som ser att bilden är brusig. Själv väljer jag ibland att göra om brusiga bilder svartvitt. Jag tycker det ger en aning illusion av pressad film och då stör det i alla fall mig mindre.

Ett steg på ISO-skalan är lika mycket ”värt” som ett bländarsteg eller ett steg på tidsskalan. Får du rätt exponering med full glugg och 1/15s så är det antagligen rätt hopplöst att få skarpa bilder om du inte har stativet med. Drar du upp ISO från 200 till 400 kan du dra ner tiden till 1/30 och går du upp till ISO 800 kan du korta ner tiden till 1/60 eller välja att blända ner ett steg.

Rent estetiskt vill du säkert ha lägsta möjliga ISO, som ger minst brus och de finaste färgerna. Jag tror inte att ISO-brus kan uppskattas som ett estetiskt uttryck i sig, på samma sätt som kornigheten hos pressad film. Däremot kan det alltså vara möjligt att dra upp värdet för att få använda den tid eller bländare du vill — eller för att över huvud taget komma hem med en bild.

dsc_6116.nef_X2001W_modified

Jag tycker inte brus stör lika mycket i svartvitt

Nu har du alltså tre saker att kompromissa med…

  • ISO, som du vill hålla så lågt som möjligt för att undvika brus
  • Tiden som du vill ha någorlunda kort för att kunna hålla kameran stilla, men där långa tider kan ge spännande kreativa effekter.
  • Bländaren där stor öppning ger fint suddiga bakgrunder till exempelvis porträtt och där liten öppning ger långt skärpedjup vilket brukar vara önskvärt till landskap. Samtidigt får du antagligen bäst skärpa och minst störningar från objektivfel nånstans runt bländare 8.

Det finns ingen kombination av de här tre parametrarna som passar alla bilder, alla kameror eller alla fotografer. I vissa lägen prickar automatiken, ”japanerna”, in en acceptabel kompromiss — i alla fall om man betänker det där med snabbhet och bekvämlighet men i många andra fall blir det betydligt bättre om du själv tar kontrollen.

Andra ”färska” inlägg i fotoskolan