Skit i reglerna — det är dina bilder!

Det finns väldigt många fotografiska regler. En del av dem har du läst på min blogg, och många andra hittar du om du läser fototidningar, fotoböcker och letar runt på nätet.

Ska vi vara noga finns det två sorters regler. Den ena sorten baserar sig på fysik (och lite kemi också, ifall du plåtar analogt) och den andra sorten baserar sig på estetik. Nu är det kanske inte alltid vi fotoskribenter håller isär fysik och estetik utan vi blandar ihop begreppen och säger att du ska göra si eller så för att bilden ska bli snygg.

Fysikreglerna säger egentligen inget om hur du ska göra utan förklarar bara hur det blir om du gör på ett visst sätt. De talar om exempelvis att bilderna blir mörka om du släpper in lite ljus och att de antagligen blir suddiga om du använder lång slutartid på fri hand. Vill du ha mörka och suddiga bilder är det din sak. Plåtar du på en fest, en pub eller ett diskotek kanske det är precis vad som ger bilden den rätta feststämningen. Samtidigt är de där fysikaliska reglerna något som gäller alla och alltid, de ger väldigt lite utrymme för personligt tycke och smak, de bara förklarar konsekvenserna.

dsc_0336_nef_shotwell_modified

Långa slutartider ger rörelseoskärpa om motivet rör sig och skakningsoskärpa om inte kameran som här sitter på stativ. Det är ren fysik, men om suddigheten förstärker budskapet eller kanske stör åskådaren är en annan fråga.

De estetiska reglerna är lite lurigare. Här snackar vi mycket om tredjedelar linjer och diagonaler. Ofta baserar de sig (i alla fall när de uttrycks kortfattat) på något slags ideologi som säger att en bild ska vara skarp, lugn och harmonisk, men också lite lagom spännande. Jag skulle tro att den där ideologin har sina rötter i konstmåleriet sådant det var fram till slutet av 1800-talet eller så.

Men om du inte vill ta harmoniska lagom spännande bilder? Du vill kanske uttrycka skräck, adrenalin, ångest, äckel,  tristess eller visa att något är hejdlöst, hisnande kul. Då funkar inte reglerna, de är för lagom, för harmoniska.

Sen har man ju inte alltid det som krävs. Det sägs allmänt, jag har säkert också sagt det, att ett kort tele är det man ska ha för att ta porträtt.

Jo, i normalfallet är det så, men om du inte har något, eller inte har det med just när du får chansen? Självklart, då gör du det bästa med det du har och i nödfall kan du ta porträtt till och med med mobilen. Dessutom finns det skitduktiga fotografer som alltid tar porträtt med vidvinkel och andra som föredrar längre tele. Folk är olika!

dscf2117_raf_shotwell_modified

Ett ljusstarkt teleobjektiv, eller egentligen normalobjektiv, men med den lilla sensorn i de vanligaste kamerorna blir det ett teleobjektiv…

Lite paradoxalt är det när vi amatörer försöker ta ”proffsiga bilder” och med det menar bilder som följer alla regler och därmed ser ut som alla andras bilder. Proffsen kämpar snarare efter att hitta ett personligt bildspråk, alltså unika bilder som ingen annan skulle kunna ha tagit.

Vi fotografer är ofta också sugna på att experimentera och testa gränser. Har man skaffat ett nytt vidvinkelobjektiv sitter det antagligen på hela tiden i början. Du försöker ta alla tänkbara sorters bilder med just den gluggen. Har du snöat in på suddig bakgrund vill du en period ha det till alla bilder oavsett om det bildmässigt är optimalt eller inte.

Med digitaltekniken har man verkligen råd att experimentera, att göra knasiga saker och se hur det blir. Till slut hittar du nog det som blir din grej.

Tillägg:

dscf2123_modified

Den här bilden tog jag idag. Egentligen är den misslyckad eftersom autofokusen inte riktigt han med. En halv sekund senare fick jag en någorlunda skarp bild, men jag väljer den här i alla fall för jag tycker bättre om den. Kanske ger den här bilden en mer allmängiltig känsla över förväntningarna på en järnvägsstation. Du behöver inte bry dig om vilken station eller vilka personerna är.

Jag har själv skrivit att i alla fall någonting i en bild måste vara skarpt, men är det riktigt sant? Jag börjar tvivla.