Kyrkan och demokratin

Jag är lite impad av demokratin i Svenska Kyrkan. Jag menar i de flesta föreningar har vi valberedningens förslag och inte mycket mer. På regional och central nivå är är det skitsvårt för fotfolket att påverka.

Jag är med i en massa föreningar och har så varit sedan tonåren på sjuttitalet. Jag har suttit i styrelser på alla nivåer och sitter i ett par styrelser nu, men har förstås också varit vanlig medlem ännu mer.

kyrka

På en demokratisk grund

De flesta föreningar har en aning motsättningar. Några är nöjda som det är, andra vill förändra och utveckla. Några vill helst fika och umgås och andra vill förändra världen. De flesta har ont om tid medan andra har all tid i världen. Några är med för att de alltid varit, andra för att de verkligen brinner för saken.

De här skillnaderna speglas i bästa fall ett någorlunda proportionellt i valberednigens förslag, men det vet man inte så noga. I teorin kan också någon ställa sig upp på årsmötet och föreslå andra kandidater, men jag tror aldrig jag har varit med om det.

Sen väljer styrelsen ett par representanter till något form av distriktsårsmöte, som väljer en regional styrelse. Sen är det inte sällan den regionala styrelsen som väljer representanter till en riksstämma, som utser en nationell styrelse. Det kan förstås se lite olika ut och finnas fler eller färre nivåer.

På två punkter överglänser här kyrkan det som är normal föreningspraxis.

  • För det första finns det olika nomineringsgrupper som vill lite olika saker. Man har alltså inte bara en lista att rösta igenom utan har ett reellt val mellan olika alternativ.
  • För det andra finns det en reell möjlighet att påverka organisationens beslut och inriktning på alla nivåer. Man röstar inte bara lokalt utan också regionalt, till stiftet,  och centralt, till själva kyrkomötet.

Det faktum att några medlemmar röstat in några mindre rumsrena element i de olika organen förtar inte intrycket av en ovanligt väl fungerande föreningsdemokrati.