Albumtortyr

Jag har i sommar försökt utforska vad som är en ”bra bild”. Och folk har varnat mig — så’na funderingar kan man bli fnoskig av. Men ännu har inga män i vita rockar kommit och hämtat mig. Dock har jag tagit det lite försiktigt och kanske gått runt problemet som en katt runt het gröt. Fortsätter på den vägen.

Säkert har välvilliga släktingar och vänner tagit fram fotoalbumet och visat bilder på moster Agda, på Sture och Agneta som de hade det så kul med på Canarieöarna, på telningar, husdjur, sommarstugor, kräftfesten 1983 och julklappsutdelnigen 1975. Situationen brukar kräva att man håller god min och gärna att man berömmer de fotografiska prestationerna. Just det där sista kan kräva rätt god kreativitet och diplomatisk fingerfärdighet. Det hela känns som någon mild form av tortyr, men det är inte hos någon diktaturstats hemliga polis du hamnat utan hos vanliga hyggliga människor som vill dig väl och vill dra in dig i sin innersta krets och dela sorger och glädjeämnen med dig. Du bör känna dig hedrad även om det kanske inte känns så.

Samtidigt kan jag känna en ärlig och uppriktig glädje i att titta på den här sortens bilder om det är mina släktingar på bilderna, om det är sommartorpet där jag tillbringade barndomens somrar som är avfotograferat och om jag själv eller några jag känner väl och bryr mig om fanns med på festen. Och jag bryr mig oftast föga om huruvida det är en aning färgstick, om skärpan inte är på topp eller om fotografen borde ha valt en annan bländare.

Det finns ett väldigt värde i att dokumentera nära och kära, vardag och fest, husdjur, prylar och allt vad det nu kan vara och fotoalbumet brukar vara det folk försöker rädda om huset brinner upp. Värdet ligger dock oftast inte i några svårdefinierbara konstnärliga kvalitéer eller i ett gediget fotografiskt hantverk. Värdet är kopplat till motivet. Känner vi moster Agda och tycker om henne gillar vi bilden, annars ser vi bara en aningen suddig bild på en skrynklig rödögd kärring framför en osedvanligt ful blommig tapet.

Värdet av bilden är stort för de närmaste och det ska man ha respekt för, men man bör nog också respektera att det är oftast är högst marginellt utanför den närmaste kretsen.

Att motivet kan ge bilden ett värde tror jag kan ha sin bäring utanför de privata bildernas sfär, men det får jag nog anledning till att återkomma till.