Svensk krishantering behöver fler hundraser

Läser dagens DN och funderar om inte svensk krishantering behöver fler hundraser — ständigt denna pudel.  Vad är det för fel med tax och terrier? Och ibland är det kanske värt att gå till hundens ursprung för att hitta en förebild. Dagens DN är full av pudlar.

Först har vi förstås den sorgliga historien med Omar Mustafa, som valdes till (s)-styrelsen av partiets högsta beslutande organ, kongressen, men som sedan petades av på minst sagt oklara grunder när ett mediadrev utbröt. Påstår sig inte socialdemokratin stå för solidaritet? Borde inte den självklara reflexen vara att sluta sig samman bakom en partikamrat i blåsväder och bakom ett fattat kongressbeslut.

Så var det Kulturnytt som hade ”avslöjat” att flera nätbokhandlar sålde böcker om hur man odlar gräs, varpå Bokus och Bokia lovar att anställa bokbål, eller hur det nu skulle gå till. De misshagliga titlarna skulle i alla fall rensas ut ur sortimentet. Som Erik Helmersson så riktigt påpekar kunde man ha hänvisat till tryckfriheten i stället. Det finns gott om böcker som beskriver förkastliga, olagliga eller moraliskt anstötliga handlingar, till och med bestialiska mord, krig och våldsamma upplopp liksom detaljerade beskrivningar av vidriga diktatorer och deras politik och regimer. Räknar vi sedan bort böcker som skulle kunna väcka anstöt hos mindre grupper av religiösa eller politiska extremister blir det snart glest i bokhyllorna.

hylla

Försvaret av tryckfriheten är en rimlig utgångspunkt också när det blåser.

Så var det drevet mot Stina Wirsén och Lilla Hjärtat. Den antirasistiska boken och filmen som av vissa tolkades som rasistisk och som efter ett tag drogs tillbaka. Nu verkar det enligt barnfilmforskaren  Margareta Rönnberg,  vars bok Lilla hjärtat är en mullvad! Nä, pengvin!, recenseras vara så att kritiken mot boken och filmen missar målet. Vi har liksom inte fattat det grundläggande faktumet att vi vuxna debattörer inte tillhör målgruppen.

Det verkar som om pudelreflexerna övats in så till den grad att de som utsätts för kritik och mediagranskning inte ser något alternativ till att be om ursäkt och backa. Det ska man förstås göra om man verkligen gjort något fel. Har man rent mjöl i påsen och goda argument kanske det är bättre att vara en egensinnig tax eller en ettrig terrier och ibland måste man som hundens vilda ursprung hålla samman i sin flock.

Media kallas ibland den tredje statsmakten och deras roll är att granska makten — även om man förstås också ska kränga lösnummer. Det är dock inte medias roll att fungera som domstol eller fatta de politiska besluten. Med en alltför utbredd pudelmentalitet riskerar vi att media de facto tar över också de två första statsmakternas roller och då spricker hela grejen med maktdelning. Lite ryggrad efterlyses!


Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,