Gullighetens tyranni

Jag vill kunna ta bilder som gör folk förbannade eller äcklade också. Eller åtminstone bilder som är som italienarna vill ha sin pasta; al dente, alltså med lite tuggmotstånd. Ändå kommer jag gärna hem med rosenknoppar med vackra färger och linjer.

Men först får vi väl konstatera att förståsigpåarna menar att bilder främst talar till våra känslor, medan text är bättre på att tala till vårt intellekt. Undantag finns ju alltid. På jobbet tar jag ibland bilder som försöker förklara i vilket uttag man ska koppla in vilken sladd och vilken knapp man ska trycka på för att starta en viss mojäng. I såna bilder finns det inte rum för mycket känslor.

Annat är det då med rosenknoppar, husdjur och bebisar. Jessika Gedin var inne på det här i gårdagens Spanarna (hörde reprisen idag). Hon menade, har jag för mig, att bilder på söta kattungar idag har tagit upp kampen med porren om att vara den stora bandbreddsslukaren på Internet.

Hon missade då mat och vin. Vi är väl alla intresserade till bristningsgränsen av vad våra facebokvänner lagat till middag och handlat på systemet — eller hur?

På Fotografiska

Nu behöver man ju inte gå så långt som Sally Mann som på Fotografiska bland annat visar döda kroppar i olika grad av förruttnelse, men jag skulle väldigt gärna se och ta bilder som sätter fingret på allt från livets små irritationsmoment till de stora hoten och orättvisorna. Bilder som inte bara stryker medhårs. Bilder som man inte gärna vill sätta på kylskåpet eller hänga över tevesoffan.

Nå, jag försöker ibland…

Muggen på stationen

Nu är det kanske inte hela världen om jag får betala fem spänn för att gå på en mugg där allt papper som finns är det begagnade som ligger utstrött över golvet. Jag ser det dock som ett talande exempel för hur vår gemensamma infrastruktur raseras och bolagiseras sönder och samman. Men tror du man får några ”gilla” på Facebook för såna bilder?

Då är rosenknoppar säkrare kort.

Ett problem är ju också gillaknappens mångtydighet. Om man klickar gilla för en sån bild menar man då att man gillar att SJ inte sköter sina muggar, att man gillar att jag tar upp problemet eller att man tycker att bilden är vältagen?

Nu kände jag att jag var så där jävla jobbig igen, så jag fick gå ut i trädgården och plåta en rosenknopp så att ni förlåter. För säkerhets skull tog jag den i motljus också. Hade jag orkat använda finkameran också hade ni fått stora oskärpecirklar på den också, men nån jävla måtta får det vara på fjäsket!

Nytagen rosenknopp i motljus

Annonser

6 thoughts on “Gullighetens tyranni

  1. Intressant och jag instämmer 🙂
    En detalj – järnvägsstationerna ägs och sköts inte längre av SJ, utan av Jernhusen 🙂
    TG

  2. Jamen det är hos SJ jag är kund. Skiter i vilka underleverantörer de har. Den som äger affären har ansvaret från punkt A till punkt B och får hålla efter sina leverantörer. Just den där bolagiseringen där ingen ansvarar för det som blivit fel är ett gift!

  3. Bra formulerat, jag blir också trött på allt vackert ibland men trillar ändå dit. Man får kanske bilda en faecbookgrupp för dokumentation av fulheten och skrufset omkring oss, ju värre desto bätttre:-)

  4. Då har du inte förstått konsekvenserna av riksdagsbeslutet som delade SJ i ett antal mindre bolag och verk. När det gäller ordningen på stationerna har SJ inget som helst inflytande eftersom Jernhusen inte är en underleverantör till SJ. Den konspiratiskt lagde kan kanske spåra lite machiavellisk strategi från den politiska majoriteten här – härska genom att söndra – och eftersom de allra flesta (som du) lever i tron att SJ har ett inflytande får det bolaget ta skiten.

  5. Pingback: Fulhetens skönhet « Press Enter News Agency

Kommentarer inaktiverade.