Man inser att man varit med om en del…

Jag började tidigt åttital jobba som programmerare på ett av de många programföretag som hade poppat upp i de första persondatorernas spår. Vi jobbade med program till ABC-80, ABC-800 och de första IBM PC. På firman hade vi ett lokalt datanät med en centralt placerad hårddisk (idag skulle vi säga server) på 10 Megabyte — gissa om det var cool!. Det räckte till allt utvecklingsarbete och till kontorets hela administration. Vi var väl i alla fall sju pers som jobbade där.

Bibeln, drygt 4 megabyte text.

Tio megabyte är tio miljoner tecken. Det motsvarar lite drygt två gånger så många tecken det finns i ett exemplar av Bibeln.

I dag är förstås tio megabyte löjligt lite. Det räcker inte ens till en enda RAW-fil från min kamera. De tar upp elva, tolv megabyte. En jpg-bild hade fått plats, nästan två, men där har ju kameran skurit bort en del information och sen komprimerat filen.

Mitt minneskort i kameran rymmer sexton gigabyte, alltså sextontusen megabyte eller bortåt sjuhundra RAW-bilder.

Om man får tro det gamla talesättet, så säger en bild mer än tusen ord, men vi kan också konstatera att en bild tar ungefär lika mycket plats som en miljon ord.

Min backupdisk som jag har kopplad till datorn rymmer två terabyte vilket är två miljoner megabyte.

Man får väl konstatera att det tidiga åttiotalets datorer framför allt var något man hanterade text i. Antingen hade man dem som skrivmaskin eller också programmerade man och det handlar ju också om att skriva in text i datorn. De funkade förstås också som räknemaskin, om man hade rätt program. Programmen vi byggde användes för att räkna ut skatter, boendekostnader och annat liknande. Det fanns en aning grafikmöjligheter i datorerna, men det häftigaste man kunde göra såg ut som textteve fast i svartvitt.

Det skulle dröja innan Internet blev allmänt tillgängligt, innan det kom digitalkameror, mp3-spelare, bloggar, Youtube, SVT-Play, Facebook och allt det där. Datorn har blivit något helt annat än det den var på åttiotalet.

Telefonen har fått knappar i stället för petmoj och blivit mobil, men med smartphonen utmanas själva idén.

Det slog mig, när jag pratade med en kollega idag att det är samma sak med telefonen, som under samma tidsperiod blivit av med ”petmojen”, fått knappar, och blivit mobil. Så långt var det i princip samma sak, en pryl att ringa på. Men dagens smartphone är en kamera, en surfplatta, en musikmaskin och en massa annat och dessutom kan man ringa på den. Själva telefonifunktionen finns där mest för bakåtkompatibilitetens skull, känns det som. Jag tror det är länge sedan jag pratade så lite i telefon. Jag använder den ständigt till mail, kalender, SMS, att ta enkla bilder med, kolla tåg- och busstider, läsa tidningen och allt det andra. Men ringa, det känns så åttiotal.

Annonser