Hamilton kommer inte riktigt fram

Jag och hustrun var och kikade på den nya Hamilton-filmen i går kväll. Det var onekligen en välgjord actionrulle. Persbrandt spelar en välbygd mördarmaskin, som givetvis löser uppgifterna bland vapensmugglare, terrorister och illasinnade ”säkerhetsfirmor”. Problemet är bara det att det inte riktigt är Hamilton, sådan vi känner honom från böcker och tidigare filmer.

Jag tror DN har förklaringen:

Om man skrapar bort det mesta som var politiskt och personligt med Jan Guillous uniformerade adelsmannahjälte Carl Gustaf Gilbert Hamilton från 1980-talet – en specialutbildad ”resurs” i den svenska underrättelsetjänstens händer – så får man Hamilton 2.0 i Mikael Persbrandts muskulösa tappning.

Den tidigare Hamilton var underhållningsvåld men med mening och satt i ett sammanhang. Mördarmaskinen hade känslor och uppträdde ibland lite tafatt ställd inför vardagens små problem även om han aldrig satte kula fel. Hamilton var visserligen en yrkesmilitär och som sådan lydde han order, men han saknade inte värderingar och moral. Nåväl Hamilton hade lite väl mycket prägel av kalla kriget för att funka i nutid så en viss renovering behöver han nog. Men här blev det lite fel och för mycket. Persbrandts Hamilton känns lite som en seriefigur eller något hämtat ur ett datorspel. Eller som SvD skriver:

Somliga scener är samtidigt så karikerade att de snarast närmar sig det kalkonartade.

Nåväl gillar man underhållningsvåld så är inte I nationens intresse någon dålig rulle. Stundtals är den rätt snyggt filmad. Gå och se den ändå.

Annonser