Den objektiva kameralinsen

Vi är numera rätt medvetna om att bilder inte alltid talar sanning. De kan vara arrangerade, retuscherade och terjade på alla möjliga sätt. Det är för all del ingen nyhet. Men bildbehandlingsprogram som GIMP och Photoshop gör fuskandet så mycket enklare.

Lodjur fångat på wikipedia. Bluff och ljug fixat i GIMP.

Men även om vi som fotografer försöker vara ärliga gör vi en massa mer eller mindre aktiva val. Vi väljer vart vi ska gå, om vi ska ta med oss kameran, om vi ska ta upp den ur fotoväskan och så småningom zoomar vi in en liten del av helheten, lägger skärpan på ett visst avstånd och väljer när vi ska trycka av. Sen kommer vi ändå hem med alldeles för många bilder och visar bara upp ett litet urval.

Bilden är bara ett litet urval av verkligheten. Bilden är lätt beskuren, men i övrigt helt omanipulerad, men någon annan hade säkert fångat en annan del av verkligheten.

Många semesterfotografer vill, eller ville i alla fall förr, gärna försöka samla hela familjen vid husvagnen, med utsikten över havet och alla badleksakerna framme innan semesterbilden togs. Film var ju dyrt, så det gällde att försöka få med så mycket som möjligt när väl kameran togs fram. Givetvis blir sådana bilder hopplöst röriga med massor av olika färger och former som stör ögat.

Som regel gör erfarna fotografer ett betydligt hårdare urval. De rensar och förenklar så att bilden egentligen bara innehåller en sak, möjligen med antydd för- och bakgrund, för att ge lite hum om miljön runt om.

I färgfilmens barndom ville man nog ofta ha så mycket färg som möjligt i bilden, helst starka färger och många olika färger.  Numera försöker nog de flesta att få en lite mer begränsad och återhållen färgskala i sina bilder. Själv har jag lånat en bok om färglära och försöker begripa något. Jag inser i alla fall att det där med färg är väldans komplicerat.

Vi får nog acceptera att även ärliga bilder utgör ett hårt censurerat subjektivt urval av verkligheten. Det är kanske rent av så det ska vara.

Annonser