Repris: Fy fan vad kallt

Kan inte låta bli en liten repris, på tal om räddningshelikoptrar. Detta från min tid i Sjöräddningssällkapet. Var tvungen att lägga av där efter flytten för det är inte en chans att vara på plats och omklädd på en kvart nu.
Skrivet av urban_anjar – mån, 2008-10-20 17:37

Ligger ute på det mörka Kalmarsund med stjärnorna och månen som enda sällskap. Har drivit iväg från polarna och båten. Vågorna går ganska höga. Känns väldigt höga när man ser dem så där ur grodperspektiv, men få av dem bryter, så de är antagligen bara sisådär meterhöga. Nåväl. räddningen är nära. En helikopter syns vara på väg och jag ser sökarlyktorna. De måste ha sett mig, men fortsätter åt borgholmshållet.

Jag har torrdräkt på mig så det hela borde vara rätt angenämt, men fanstyget läcker. Kan inte avgöra om jag gjorde något fel när jag tog den på mig eller om den är trasig på något vis, men kallt havsvatten strömmar in vid magen ungefär och tränger ner mot stövlarna.

Det är en övning förstås. Vi fikade alldeles nyss med helikopterkillarna på räddningsstationen. Jag hoppade alldeles nyss i frivilligt från Rescue Swedbank, som ligger någonstans i närheten och lurar.   Med avslagna lanternor för att  Norrlandsflygs Sikorsky S-76C+, Lifeguard 904, ska ha lite ”sport” att leta upp oss. Övning, javisst, men kallvattnet som fyller min dräkt är på riktigt. Rent förbannat kallt.

Helikoptern har varit försvunnen en stund – inte läge att kolla på  klockan, men där i ensamheten känns det som en evighet. Så kommer den tillbaka och sveper med sina sökljus, men tyvärr åt fel håll. Den försvinner ner mot Ölandsbron vars ljus syns i söder, men där ligger ju inte vi. Funderar på att simma någonstans, men alla tänkbara mål ligger antingen för långt bort eller har okänd position.

Så försvinner den upp mot skäggenäshållet. Först när Rescue Swedbank tänder strålkastare och lanternor börjar helikoptern söka av det rätta området. De plockar upp två kompisar, sedan kommer ytbärgaren åt mitt håll. Fäster en slinga runt bröstet, tightar till och off we go. Är nog lite för mosig i skallen för att helt uppskatta lyftet, men attan vad efterlängtade de här grabbarna är. Jag väger nog 120 kg eller nå’t åt det hållet med allt vatten som samlats i dräkten.  Man känner sig som en månfarare i den även utan vattenfyllning. Ytbärgaren verkar ha lite problem att baxa in mig i helikoptern och mina ben vill inte riktigt hjälpa till.

Så var det en kille till att ta ombord och sedan till landningsplatsen, en för ögonblicket ledig upplagsplats i hamnen. Mina kompisar hjälper mig tömma ur många liter vatten ur dräkten men ändå går jag på fumliga ben och stickiga fötter.

Skönt att komma in. På med lite varma och hjälpligt torra kläder. Skjuts hem, en cognac, raggsockar, långkallingar och fliströja. I säng och på med dubbla täcken. I dag är jag varm igen, men lite trött. Men nog borde de väl ha prylar för nattseende på helikoptrarna?

Läs även andra bloggares åsikter om Sjöräddning, helikoptrar, nattseende

Annonser