Att kunna sova gott och se sig själv i spegeln

I nära fem timmar satt Heinz Bredow på sin kapsejsade båt i södra Kalmarsund sedan kölen lossnat. Flera båtar passerade förbi men ingen gjorde någon ansats till att hjälpa till. Ingen lyfte ens luren för att ringa 112.

Till sjöss är det ett lagkrav att hjälpa nödställda om det inte innebär allvarlig fara för båten eller dess besättning.

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Om befälhavaren i annat fall får kännedom om att någon är i sjönöd eller om han får kännedom om någon fara som hotar sjötrafiken, är han under de förutsättningar som nyss angetts skyldig att vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlighet med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall.

Vi talar om allvarlig fara, det handlar inte om risken att skita ner sina fina seglarkläder eller att riskera att komma i hamn sedan sjökrogen har stängt. Inte ens risken för en repa i gelcoaten bör räknas som allvarlig fara.

Nu vet jag att fritidsbåtar ofta är underbemannade. Kanske är det bara en ombord som kan manövrera båten, då är det kanske inte så lätt att borda eller skicka över en jolle, men att ringa 112 och hålla sig nära haveristen tills hjälp anländer kan inte vara så förbaskat svårt.

Ändå är det kanske inte lagens krav som väger tyngst. Jag skulle inte sova gott om natten och inte kunna se mig själv i spegeln om jag bara hade kört förbi utan att bistå efter förmåga. Skämmes tamefan!

Annonser