Om nyttan med fästingar

En vän undrade häromkvällen vad det är för nytta med fästingar, och det kan man ju undra. Mest är de väl irriterande och ibland rent farliga om man ser det ur vårt människoperspektiv. När jag nu placerat in fästingarna rätt i systematiken, kan det vara dags att ta sig an nyttan.

Det korta svaret är att nyttan med fästingen nog ska ses ur fästingperspektiv, eller kanske rent av utifrån just den fästingens geners perspektiv. En fästing är en överlevnadsmaskin som fästingens DNA har byggt åt sig. Den ska föra vidare och förhoppningsvis föröka just den varianten av fästing-DNA. Den fästing jag upptäckte i morse var för korkad och klantig för att lyckas föra sitt DNA vidare, eftersom den kliade och syntes gick dess DNA till spillo. Säkert har den mer lyckosamma släktingar… På samma sätt är det med torskar, björkar, kantarteller och coli-bakterier och allt annat levande. De finns för att deras DNA ska leva vidare. Ja, det här gäller förstås också alla individer av vår egen art, Homo sapiens.

Förr såg man gärna annorlunda på naturen. Den var ett skafferi och virkesförråd. Det som inte gick att lägga på tallriken eller var till annan konkret mänsklig nytta var det bara att spruta eller skjuta. Möjligen kunde en och annan skönsjungande fågel eller vacker fjäril också tolereras, som inspiration till vissångare och poeter. Lite av den här föråldrade natursynen dyker upp än i dag när det debatteras vargar, sälar eller skarvar.

Mot den synen står en mer helhetsinriktad och ekologiskt inspirerad natursyn. Naturen ses där mer som en ytterligt komplicerad maskin, där varje kugge i maskineriet behövs och gör nytta. Det är förstås betydligt mera rätt än skjut- och sprutfilosofin ovan, men vi har nog missat en detalj.

Ett urverk, en bilmotor eller en dator är en maskin som någon har konstruerat. Där kan man nog ge sig katten på att ingen del finns där helt i onödan. Naturen har konstruerat sig själv och även om vi sett åtskilliga exempel på hur klåfingriga eller giriga mänskliga ingrepp har lett till katastrof kan vi nog inte självklart avkräva varje liten del någon ”nytta” för naturens helhet eller mer egoistiskt för människan. Som jag inledde finns ju varje individ egentligen bara för sina geners skull, även om helheten med sina näringsvävar, kretslopp och intrikata återkopplingar ger ett intryck av en förunderlig rationalitet.

Mångfalden i naturen måste vi nog se som en nytta i sig. Ju fler olika sorters djur, växter, svampar och bakterier det finns, desto större chans att naturen hittar en ny balans när den gamla rubbas — och rubbas gör den, med eller utan människan. Här har fästingen förstås också en plats även om jag för ögonblicket inte kan peka på någon mer konkret ”nytta” med just den.

Sett ur ett mer sniket människoperspektiv vet vi ju aldrig vilka nya kunskaper som döljs hos arter som är lite styvmoderligt behandlade av forskningen. Vem vet, kanske fästingen kan ge oss nyckeln till bättre mediciner mot blodpropp? Något gör den med blodet för att det inte ska förvandlas till blodpudding medan de suger…

Mig inspirerade de i alla fall till att fundera ett varv till på min syn på naturen — bara en sån sak!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . [Intressant?]

Annonser