Vem behöver en kung?

Det förra inlägget om kungen missade liksom målet. Det blev mycket snack om kungens påstådda förehavanden, men det blir mer av en icke-fråga om man följer min modell, att skilja kungahuset från staten och avreglera och konkurrensutsätta hela verksamheten.

99

Se på musikbranchen till exempel: Om en rockstjärna vistas på olämplig lokal, umgås med gangsters, stoppar i sig olämpliga substanser eller missköter sig på annat vis kan jag som musiklyssnare välja att förlåta och tolerera det för att musiken han gör är så himla bra eller jag kan välja att bojkotta skivor och konserter för att jag inte vill stödja en sådan svinpäls.

Har vi flera kungahus att välja mellan blir det samma sak. Säkert skulle det i alla fall finnas någon kung eller drottning vars vandel uppfyller också de högst ställda kraven på moral och etik.

Men eftersom jag personligen har svårt att tro på någon slags ärftlig förmåga att klippa band, hålla tal och inviga simhallar tänkte jag mig att det för min högst personliga del var en utgift som gick att spara in på. Behöver jag ha några band klippta kan jag nog ordna det på egen hand. Har jag klarat av att klippa mina tre barns navelsträngar lär jag nog inte ha några viktigare och högtidligare bandklippningar att se fram mot. De inbesparade pengarna kan jag tänka mig att stoppa i egen ficka eller varför inte skänka dem till Rädda Barnen eller något annat välgörande.

Samtidigt vill jag ju inte ta ifrån andra glädjen av att ha ett kungahus. Tycker man att princessbröllop är livets höjdpunkt, vore det ju fatalt att helt lägga ner och avskaffa kungahuset. Jag tycker bara att det är en show som man i så fall får pröjsa för och som inte ska finansieras över skattsedeln.

Den enda nackdelen jag kan komma på är alla telemarketing-slavar som kommer att ringa mitt i middagen och försöka övertyga en att byta kungahus, och alla fjontiga argument man kommer att få höra när man säger att man inte har något.

Annonser