En annan sorts ordbehandling

Är lite kaxig just nu eftersom min andra blogg har placerat sig på prestigesajten intressant.se. Inlägget handlar om ordbehandling och ordbehandlingsprogram.

En annan typ av ”ordbehandling” är dock det som jag, som hyfsat nybliven husägare, får försöka mig på. Sakta börjar ord som ”taktass”, ”gradsparre” och ”råspont” få sin mening även om de inte riktigt ligger väl till i munnen ännu.

Som hyresgäst behövde man ju inte veta så mycket om hur ett hus fungerar och inte heller behöver man leta ”reservdelar” på byggvaruhus och brädgårdar, men nu stundar andra tider.

Nåväl, jag är inte ovan vid ord. Biologistudier i unga år, jobb bland datorer och datanätverk och därtill båtliv och navigering. Varje område har sina ord. Kan man inte orden kan man inte själva området heller. Eller som Linné påstås ha uttryckt det: Nomina si nescis, perit et cognitio rerum.

Man kan tycka att det är snobbism med en massa olika konstiga ord, men ”pinne” eller ”träbit” är lite vagt och ”den där” kräver att man kan peka och att den andre kan titta.

Nå, jag lär väl mig så småningom tillräckligt för att tala med hantverkare och för att lite hemtamt kunna fråga efter rätt saker på brädgården. Jobbigt, kanske, men trots allt är det väl en av de viktiga saker som livet handlar om — att lära sig nya saker.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska, språk, ordbruk och bokstavsskötsel, hus, villa, bygge

Att märka ord…

De säger att det är fult att märka ord.

Men märker man inte ord, hur skulle man då kunna märka hela meningar och större stycken? Ord handlar om kommunikation. Märker man inte blir det ingen kommunikation, eller hur? Jag var med om det idag. Försökte säga något till dottern, men hon hade ipodens lurar i öronen och utanpå detta ett par rejäla hörselskyddskåpor för bredvid körde sonen tigersåg. Hon märkte inte ord, fast fadern gastade orden med värsta plutonchefsrösten, där uppe på taket.  Vi håller nämligen på att lägga nytt tak.

Men ord handlar ju som sagt om kommunikation, och de flesta menar nog med ”märka ord” att klaga på om kompisen säger ”de”, ”dem” eller ”dom” på fel ställe, exempelvis.

Vi får nog acceptera att språket ändras och att sådant som renderade röda bockar i marginalen när vi själva gick i skolan i dag är accepterat och acceptabelt. Dessutom får vi acceptera att vi har fått en massa nya ord, som inte fanns förr. Både inlånade och nypåhittade.

Men en del ord är inte så nya som vi tror.  Jag menar i dag surfar nästan alla på ”webben”, men nån gång runt 1980 sommarjobbade jag på slakteriet i Linköping. Där fick jag hämta ”webben”. Jag såg nog ut som en fågelholk när jag första dan på jobbet fick den ordern av basen. Tack och lov fanns en plocklista och där stod det ”revben”, och det visste jag i alla fall vad det var.

”Basoon” visste jag inte heller vad det var, när basen bad mig hämta, men på plocklistan stod det ”bacon” och det var också någonting som var bekant för mig.

Språket förändras och alla kan vi skriva fel, i synnerhet när det ska knattras på tangentbord, förväntas gå fort och tid till korrekturläsning är en bristvara, men om själva betydelsen riskerar att komma bort eller förvanskas är det nog befogat att ”märka ord”, som i fallet med ”antiapartheidmotståndaren” härom dagen eller skylten som bad kunderna i varuhuset att vända sig till ”vår kassa personal”.

”Vår kassa personal” betyder ju samma som vår usla personal, vår dåliga personal eller någonting i den stilen. Det man menade var antagligen ”kassapersonal”, som helt enkelt är de som jobbar i kassan.

En annan som funderar över ordbruk och bokstavsskötsel är Adam Cwejman

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska, språk, ordbruk och bokstavsskötsel, särskrivning

Antiapartheidmotståndare?

I DN berättas i dag att Desmond Tutu, en av de ledande personerna i kampen mot apartheid i Sydafrika, går i pension. Nyheten finns även i nätupplagan, men i papperstidningen finns också en kommentar,  av Hanne Kjöller, där Tutu påstås vara antiapartheidmotståndare.

Men vänta nu…

Tutu var förstås mot apartheid, så apartheidmotståndare är det OK att påstå att han varit. Man kan också säga att han varit en antiapartheidaktivist eller någonting i den vägen, problemet är när man lägger ihop två negerande uttryck, då blir resultatet att man påstår att karl’n varit för apartheid och det är ju inte sant. Han har aldrig varit antiapartheidmotståndare.

Hänger du med där? antiapartheidmotståndare, då är man alltså mot apartheidmotståndare, alltså rimligen för apartheid. Det är lite som i matten, där dubbla minus blir plus, exempelvis: -(-5) = +5.

Jag har sett liknande uttryck på andra håll: Virus vill man så klart inte ha i sin dator och då installerar man ett antivirusprogram eller ett virusskyddsprogram, men inte ett antivirusskyddsprogram, för det är ett program som ger virus får man anta, eller i alla fall på något sätt gör det svårare att skydda sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska, språk, Hanne Kjöller, logik, dubbla negationer

Religiöst djurplågeri visar sig vara onödigt

Fyra kristna företrädare rev i går upp en massa damm i en debattartikel i DN. Artikeln försvarar plågsam slakt där man skär halsen av det obedövade djuret som under några minuters tid, under plågor, tillåts förblöda. Det är naturligtvis precis sådant som judehatare och islamofober, nazister och svenneextremister,  vill höra för att få vatten på sina kvarnar och spä på motsättningarna i samhället. Det skulle dessutom visa sig att debattörerna var rejält ute och cyklade rent faktamässigt.

Jag är för religionsfrihet och har ingenting emot synagogor och moskéer och för min del får man bygga så många minareter man vill. Men religionsfriheten måste också garantera rätten att inte ha någon religion liksom den måste kopplas till en trygghet i att samhället stiftar lagar och fattar beslut efter bästa förmåga och klokskap utan religiösa sidoblickar.

Slakt och jakt ska ske på sådant sätt att djuren åsamkas minsta möjliga lidande. Där finns säkert en del mer att göra, vår hantering av djuren är ingalunda perfekt men hänsynen till djuren bör stå i fokus. Jag minns för övrigt att någon lobbygrupp bland jägarna för några år sedan ville återinföra jakt med pil och båge. Säkert ett spännande sätt att jaga på och i viss bemärkelse mer ”naturligt”, men kulor och krut ger större möjlighet att träffa rätt och därmed mindre lidande för djuren. Det blev inget av det där med bågjakten och det är klokt och sunt. När det gäller slakt- och jaktmetoder lyssnar jag hellre på veterinärer och zoofysiologer än jag lyssnar på präster, mullor eller jägarlobbyister.

Nu ska vi förstås också se den här frågan i ett historiskt perspektiv. Med tanke på alla vidrigt plågsamma metoder att ta sina medmänniskor av daga som dokumenterats och ibland förordats i religiösa skrifter och av religiösa företrädare kan jag se de religiösa föreskrifterna om slakt som en tidig djurskyddslagstiftning. Att få halsen avskuren är nog förhållandevis vettigt om man jämför med korsfästning, bränning på bål, stening och annat som man utsatt människor för. Man förordade nog helt enkelt den bästa teknik som fanns till hands vid den tiden och flera av de regler som kringgärdar slakten enligt Sharia är värda respekt än idag. I dag kan vi dock bättre och ska givetvis göra bättre.

Flera bloggare har kommenterat, med olika perspektiv, bland andra: Humanistbloggen,  Tankar i natten och Alltid rött alltid rätt

Spiken i kistan för de förvirrade kristnas argumentation kom nog ändå från representanter för slakterinäring, djurskydd och veterinärer som berättade att religiös slakt visst kan genomföras i Sverige och detta med full hänsyn till djurens bästa. Djuren far säkert inte illa av några böner och själva slaktandet sker sedan efter bedövning. En mycket bra kompromiss.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kosherslakt, Halalslakt, Judar, Muslimer, Djurskydd, Nazism, Diskriminering, Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud, Karin Wiborn,

PENA dubbelt intressant

Ibland måste man få skryta lite. Bloggportalen intressant.se säger sig vilja visa upp blogginlägg som är ”lite mer välskrivna, välformulerade och sakliga än genomsnittet i bloggosfären”. Just nu finns två olika inlägg från Press Enter News Agency på framsidan av intressant.se!

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, bloggosfären, blogg, intressant, intressant.se, Press Enter News Agency

Heja Sverige!

Ni tror kanske efter mitt förra inlägg att jag tycker att den svenska kulturen är skitkass, men det är en fråga om tolkning, läsarens tolkning. I själva verket gillar jag Sverige och svensk kultur och hissar gärna den blågula.

Vill man ha kulturen som någon sorts såll för att skilja ”oss” från ”dem” är det till exempel ett bekymmer att inte alla de vi vill definiera som ”svenskar” också läser Strindberg och de andra. Givetvis är det i sådana fall också bekymmer om vi hittar en eller annan grek eller annan ”svartskalle”, som är väl beläst på den svenska litteraturen. Jag ser det inte på det viset. Litteraturen är en skatt som finns till hands för alla som vill ta den till sig oavsett färg på hår, hud eller ögon och oavsett var du eller dina föräldrar är födda. Om du väljer att läsa eller inte är möjligen ett mått på din bildning, men inte ett mått på din nationalitet.

Min minnesbild från barndomen var att restaurangmat var kött som kokt eller stekt för länge, sås och potatis. Snabbmat var grillad med bröd. Mer fanns inte — om jag kommer ihåg rätt. Så kom pizzerior och hamburgare och långt senare kebab, sushi och en massa annat smaskigt. Jag gillar variation och uppskattar den här utvecklingen. Jag kan inte se det på något annat sätt än att vår matkultur har berikats.

I byn söder om den där jag bor finns Sveriges äldsta kyrka som fortfarande är i bruk. Litteraturuppgifterna går isär om den byggdes på 1000-talet eller 1100-talet, men gammal är den i vilket fall som helst — och ett tecken på att församlingsborna tagit intryck och rimligen har tagit hjälp av experter utifrån. Muntliga uppgifter säger att den byggts av arbetskraft från Blekinge, vilket nog var att betrakta som ”utlänningar” vid den tiden, även om det inte alls är långt bort med båt. Blekingarna ska i sin tur ha tagit intryck från engelska kyrkobyggen. Hade man bara litat till egna krafter hade det nog blivit en liten träkyrka och den hade nog inte pallat i tusen år.

Resmo kyrka

Jag gillar folkmusik, inte bara svensk utan också från andra länder. Jag uppskattar också när man blandar folkton med modernare uttryck som jazz och rock. Givetvis är det positivt om våra spelmän sprider vår musik ute i världen, att de tar intryck och att spelmän från andra kulturer kommer till oss. Med tanke på att shottis, polska, mazurka och polka har utländska rötter ser vi att kulturutbyte ingalunda är en nymodighet.

Tvärt om har människor, så länge vi kan styrka det rest långa sträckor för att söka boklig bildning eller för att vidareutveckla sig i sitt hantverk. Experter från fjärran orter och länder har också bistått med sin kompetens. Det har satt fart på utvecklingen, inte bara deras personliga utan också i hela samhället. Må det fortsätta på det viset.

Vi svenskar är olika och att sätta fingret på en enhetlig ”svensk” kultur är inte lätt och det ska nog inte heller vara lätt. Saker och ting blir betydligt trevligare om folk själva får välja vad de ska äta, läsa och lyssna på. Likaså blir den ”svenska” kulturen rikare genom intryck utifrån och så har det också alltid varit.

Sen är inte landet alltid den naturliga enheten att höra hemma i. Förr hörde man nog mest hemma i sin by och kanske möjligen sitt landskap. Fortfarande hissar många hellre sin landskapsflagga i stället för den blågula och tycker att ”Fjollträsk” ligger väldigt långt bort både avståndsmässigt och mentalt. Det är väl inget fel i det? Folk kan också känna starka känslor för sitt fotbollslag eller något annat. Eller varför inte hissa EU-flaggan eller FN-flaggan? Sverige är bara en av de olika saker du tillhör. Har Vintergatan någon flagga?

Jag gillar ett blandat Sverige med massor av kulturellt utbud även om jag inte hinner ta till mig allt eller gillar allt.

Smörgåsbord — i alla fall ordet är helsvenskt, och en exportvara.  Själva konceptet är däremot kanske lite svårt att skilja från exempelvis tapas eller en bufé. Låt smörgåsbordet stå som en symbol för Sverige när det är som bäst. Blandning och valfrihet! Ett sådant Sverige är det värt att hissa flaggan för, ett smörgåsbordssverige.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverige, svenskhet, folkmusik, kultur, folkdräkt

Vad är nu egentligen ”typiskt svenskt”?

När vetenskapen nu grundligt sågat tanken att det skulle finnas några unika ”svennegener” som skiljer oss svenskar från ”de andra”, försöker man från svenneextremisternas sida i stället hitta kulturella skillnader. För det kan väl inte vara så enkelt så att svensk är man om man känner sig svensk, är svensk medborgare eller bor i Sverige?

- Ja, vi har ju förstås den svenska litteraturen; Strindberg, Heidenstam, Dagerman, Moberg, Lagerlöf och alla de andra.

Men hur många av oss kan föra ett bildat samtal runt dem och deras texter och recitera valda delar utantill? Inte jag i alla fall. Jag skulle tippa att antalet ”svenskar” skulle bli bra litet om vi ställde krav på det för att få kalla sig svensk. Nåväl, glöm litteraturen!

- Men musiken då; ABBA och Roxette är ju svenska och veritabla världssuccéer.

Jajamensan, de har dragit in bra med pengar och lirat en hel del bra låtar, men musiken de spelar är ganska utslätad och skulle kunna komma varifrån som helst, i alla fall var som helst i Västeuropa och Nordamerika och för övrigt sjöng de mest på engelska.  Rötterna till rock och pop kommer väl dessutom från de svarta i USA…

- Jamen riktig folkmusik menar jag. Shottis, polska, mazurka, polka och allt vad de nu heter. Svenskare kan det väl inte bli?

Alltså till att börja med är det rätt få som kan dansa till den här musiken och ännu färre som spelar den, men dessutom kommer schottis från Skottland, polska och mazurka från Polen och polkan från Tjeckien.

- Men folkdräkterna då?

Titta ut genom fönstret vettja! ”Folkdräkt” idag är väl jeans och t-tröja, shorts vid varmare väder och kanske en skjorta eller snyggare tröja ibland. Udda är väl möjligen att vi svenskar tenderar att ha fritidskläder på jobbet och kostym på fest. I många andra länder gör man tvärt om.

Folkdräkt från norra Öland. Nog ser väl huvudbonaden ”muslimsk” ut, men inte heller anständiga kristna kvinnor fick på den tiden visa håret.

Knätofsdräkterna var ju inte svenska utan betydligt mer lokala.  Snart sagt varje by hade sin egen dräkt. För övrigt har folk burit folkdräkt över allt i världen, så det är väl inget för oss svenskar att göra oss märkvärdiga över. När vi ändå är inne på folkdräkter är det märkligt hur lika kvinnornas huvudbonader i många folkdräkter från olika delar av Sverige är de huvudbonader vi i dag ser på en del muslimska kvinnor.

- Men den svenska maten?

Tacos, pizza, hamburgare, gyros, kåldolmar, sushi och spaghetti med köttfärssås? Hur svenskt är det på en skala? Surströmming uppskattas väl i huvudsak i den norra delen av landet och Mårten Gås firas bara längst i söder.

Köttbullar är väl hyfsat svenskt och exporteras med viss framgång av IKEA.

Vi svenskar verkar rätt bra på att ta till oss impulser utifrån. Nya danser, nya maträtter, nya kunskaper. Så verkar det alltid ha varit. Fast så har nog andra folk också gjort. Blandat och delat med sig.

Annars är vi nog rätt olika, beroende på ålder, om vi bor i stan eller på landet, vad vi har för vänner och vad vi gått i för skolor, vad vi har för intressen och så vidare har vi rätt olika saker i bokhyllan, kylskåpet, garderoben och i CD-spelaren. Inget konstigt med det.

- Men det svenska stålet då?

Malm har vi gott om, men järn- och stålindustrin hade det nog inte blivit mycket av om det inte hade kommit hit kunnigt folk från nuvarande Belgien och lärt oss. Men riktigt så bra som japanska svärdssmeder och deras kolleger i Damaskus har vi nog aldrig blivit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverige, svenskhet, folkmusik, kultur, folkdräkt

Njutånger

Jag och hustrun körde förbi det lilla samhället Njutånger igår. Det ligger mellan Hudiksvall och Söderhamn i Hälsingland. Jag vet inte mer om orten än vad som står på Wikipedia och vad ortsnamnet egentligen betyder har jag ingen aning om. Däremot får ortnamnet mig att associera och fundera över vårt förhållande till njutningar.

Någon har sagt att allt som är njutbart också är dyrt, omoraliskt, vanebildande eller gör oss feta. Det kan ju ligga någonting i det, men ska man gå och ha dåligt samvete hela tiden blir ju njutningen lite kluven.

Visst kan man känna ånger. Jag menar de två sista birorna, som inte direkt gjorde kvällen gladare men ledde till att man blev ”dagen efter” nästa dag var väl inte så lyckade att hälla i sig, till exempel. Förhoppningsvis lär man sig nån gång. En annan som har all anledning till njutånger är den förre polischefen, i alla fall om åklagaren vet vad han pratar om.

Jag menar förstås inte att man ska njuta på andras bekostnad eller ta omotiverade risker, och exempelvis sexköp innebär bådadera.

Däremot tror jag vi har haft lite för mycket moralism. Först hade vi kyrkan som skuldbelade sex, i alla fall om det inte syftade till barnalstring och skedde inom äktenskapet. Så kom nykterhetsrörelsen, och jag tror mycket väl att det söps alldeles för mycket på sina håll. Så kom hälsolarmen och bantningstipsen på löpande band. Det enda som återstod var tagelskjorta och att likt åsnan Ior käka tistlar. Det blir liksom för mycket.

Förutsett att man tar hänsyn till andra och sig själv tror jag att vi förtjänar att njuta, älska och unna oss något gott i glaset och på tallriken, utan dåligt samvete eller pekpinnar.

Livet är kort, och det gäller att passa på att leva innan man dör.

Läs även andra bloggares åsikter om Njutånger, njutning, sex, alkohol, mat, sexköp

Bättre semesterbilder [5] — suddiga bilder

Orsakerna till att bilder blir oskarpa, ”suddiga” kan vara flera. Ibland kan suddigheten vara en fördel. Tar du exempelvis ett porträtt blir det ofta snyggare om inte tapeten eller gatan bakom modellen blir alltför skarp, men ofta är det något som förstör dina bilder.

Nu kunde jag göra en lång föreläsning om bländare, slutartider, objektivens ljusstyrka och brännvidd och CCD-cellers ljuskänslighet, men då tror jag du ruttnar. Det finns gott om böcker som förklarar tekniken bakom det där med fotografering. Läs gärna en eller två, men här koncentrerar jag mig på det barnsligt enkla:

Ett av de vanligaste skälen till att bilder blivit ofrivilligt suddiga är att fotografen inte lyckats hålla kameran stilla. Risken är större inomhus eller på kvällen när ljuset är dåligt. Den är också större när du zoomar in ett motiv långt borta (T-läget på zoomen).

Skakningsoskärpa på foto av parkerad bil, fotografen har inte hållit kameran nog stilla.

Det optimala botemedlet är ett stort och tungt stativ, men står det kvar hemma i garderoben bara för att det är stort och tungt gör det ingen nytta ändå. Själv använder jag tyvärr väldigt sällan mitt stativ.

Har man inte stativ med sig får man göra det bästa av situationen. Stå stadigt och bredbent, stöd armbågarna mot bröstet. Ännu bättre kanske: Luta armbågarna mot ett stadigt bord, ett räcke eller något annat som står garanterat stilla.  Ibland kan du luta kameran direkt mot ett bord, räcke, träd, sten eller något annat stabilt. Krama av avtryckaren på kameran mjukt och sakta. Gör det till en sport att hitta naturliga ”stativ” där du plåtar.

Försöker du plåta från bilen, bussen, flygplanet eller båten så är det svårt att undvika lite skakningsoskärpa, men här måste du försöka isolera kameran från en skakig omgivning. Luta inte dig eller kameran mot något som skakar och vibrerar. Tvärt om de råd jag gav i förra stycket alltså.

Funderar du på att köpa ny kamera eller nytt objektiv till systemkameran finns det en hel del att mer att ta hänsyn till och läsa på, både en del klassisk teknik och en del nymodigheter, men den här serien handlar om att göra det bästa av de grejor du redan har.

Förutom att du gör vad du kan för att hålla kameran stilla, framför allt när ljuset är knappt kan det vara en extra bra idé att slösa på bilderna när fotoförhållandena  är svåra. Ta massvis med bilder!

Oskärpa när du plåtar rörliga motiv och den där vackra oskärpan som du kan få i förgrunden och bakgrunden är andra fenomen som jag skriver om en annan gång.

PS: Jag hittade en bloggkollega som förklarade det där med bländare, slutartider mm rätt enkelt och lättfattligt: http://nevnarien.se/2009/may/slutartid-blandare-iso.html

Läs även andra bloggares åsikter om Bilder, foto, fotografi, plåta, bästa semesterbilderna

Bättre semesterbilder [4] — ha med en ”tändsticksask”

Har du också tagit bilder av maffiga fjällmassiv och gigantiska byggnader för att komma  sedan hem och titta på bilder av platta ”golfbanor” och små ”stugor”. Jag har två knep för att behålla de maffiga sakerna lika maffiga när man plattar till dem som bilder, men först en nostalgisk tillbakablick:

Minns du lokaltidningarnas höstbilder på felväxta morötter, jättestora potatisar och dito svampar? Nästan alltid fanns det med en  tändsticksask på bilden för att den som såg bilden skulle inse vilken skala det var. Jag tror de flesta tidningarna har tröttnat på den här sortens bilder, men de var vanliga förr.

Tar du mer tekniskt dokumenterande bilder är det inte fel att ha med en linjal eller tumstock, men nu snackar vi om bilder som ska vara lite snygga också. Då får vi vara listiga. Människor, hus, bilar eller båtar som bara ”råkar” finnas med i bilden får vara våra ”tändsticksaskar”.

Här låter jag min kompis knalla före och utgöra ”tändsticksask” i min bild. Bild från isfjorden vid  Ilulissat, Grönland.

Det andra knepet som jag utlovade var att undvika att luta kameran uppåt när du plåtar stora grejor. Den där lutningen tenderar att få motivet att se lägre ut. Att prylarna ser mindre ut beror på någon sorts ”överenskommelse” med tittaren om att alla bilder är tagna ”rakt fram” och att de ska tittas på på samma sätt.

Det går inte alltid att låta bli att luta kameran uppåt, men prova att ta några bilder utan att göra det. Ska du ändå luta kameran uppåt kanske det är bättre att göra det rejält, så att det verkligen syns att du har brutit den där ”överenskommelsen”.

Läs även andra bloggares åsikter om Bilder, foto, fotografi, plåta, bästa semesterbilderna